En vandring genom Egyptens historia

1.3

13.1

1.1

25.4

1.25

1.28

25.2

10.8

25.3

10.2

1.12

1.15

1.16

1.14

1.10A

16.1

1.33

1.8

10.1

1.32

1.5

4.1

1.9

1.27

1.4

1.34

1.13

1.7

1.6

1.30

1.24

28.3

1.20

1.21

1.26

10.4

1.22

1.23

2.1

16.2

2.3

4.2

10.3

2.4

28.1

13.3

11.2

11.4

11.3

28.2

1.8

1.19

2.2

1.29

11.1

1.31

10.5

10.6

1.17

10.7

1.11

1.10B

25.1

1.2

13.2

1.18

Mumifiering

Egyptierna utvecklade olika metoder för att torka ut kroppen så att den inte skulle förmultna. En del var enklare än andra, men det var ändå bara de övre samhällsskikten som kunde låta mumifiera sina döda.
Först avlägsnades inälvorna genom ett snitt i vänster sida av buken. Lungor, lever, magsäck och tarmar behandlades separat och placerades i så kallade kanopkärl. Hjärtat lämnades kvar i kroppen för att vägas inför Osiris.
Hjärnan avlägsnades vanligen genom näsan och slängdes bort. Man ansåg inte att den fyllde någon viktigare funktion.
Kroppen bäddades sedan ner i natron-salt tills vävnaderna hade torkat ut, för att till slut behandlas med väldoftande oljor och lindas i remsor av linne. Det kunde gå åt hundratals meter linne till en enda mumie. Mellan lagren placerades amuletter som skulle skydda kroppen och hjälpa den döde till ett evigt liv.

Munöppningsceremonien, Hunefers Dödsbok, Nya riket, British Museum, London (Wikimedia Commons).

Monter8.3